Om hundar

När jag tänker efter så har jag hela livet omgivits av hundar. Och hundar har blivit – och är fortfarande – viktiga.

På min pappas föräldragård utanför Arvika fanns alltid lapphundar. Den första jag kommer ihåg hette Lollo och därefter kom Topsy. De var en del av bakgrunden men var inte speciellt kelvänliga. Skälliga som attan, gick man och badade i sjön så skällde den medföljande hunden på vågorna som skvalpade mot strandkanten. Varje våg! Hela tiden!

Därefter minns jag moster Kajsas strävhåriga tax. Den hette Bisse, av en anledning… Jag minns att jag hade stor respekt för Bisse och gick omvägar runt honom.

Så småningom kom mina föräldrar hem med en engelsk setter-valp som stannade kvar hos oss. Han fick heta Tommy och var lite svår att gå ut med. Han var ju en fågelhund och markerade för varje duva han såg! I brist på duvor så gick det bra med måsar eller trutar. Och när han markerade stod han still. Man fick släpa fram honom med kopplet eller skrämma bort fågeln för att kunna gå vidare!

Min första riktiga flickvän under tonåren hade också hund i familjen, en strävhårig foxterrier vid namn Fatima. Snäll, men bestämd när det inte passade.

När vi så småningom flyttade ihop i Göteborg så skaffade vi själva hund, det blev en West Highland White terrier som fick namnet Rocco. En stentuff herre som på ålderns höst också blev närmast stendöv. Vi kommunicerade då med teckenspråk, vilket fungerade bra. Fast, prasslade man med en inslagen godisbit, då kom han som ett skott. Det hörde han!

Efter Rocco kom Ruff, också en Westie-herre. Han var däremot inte stentuff utan lite svagare i psyket. Dock en trevlig hund överlag. Han kom upp sig på gamla da’r och blev begravd på ett närliggande slotts egen hundbegravningsplats.

Efter Ruff bytte jag hundras, nu blev det dvärgschnauzer istället. Fortfarande bekväm storlek på hunden men aningen längre ben, vilket gjorde att min normala promenadtakt också passade hunden. Först kom Ronja, min första tik någonsin. En trevlig hund men ängslig av sig. Hade dessutom för styva öron som inte vek sig som de borde, utan öronen stod rakt upp. För att råda bot på detta testade vi olika saker, tyngder i öronen, inbyggd bahytt med hjälp av plåsterremsor mm. Eftersom Ronja var ett biologiskt måndagsexemplar, så fick vi som kompensation köpa en valp till från samma kennel till ett reducerat pris. På så sätt kom Rajsa in i mitt liv. Då hade vi således två tikar samtidigt och de hade stor glädje av varandra (och vi av båda!). Inte bara glädje kanske, Ronja lyckades tyvärr också smitta Rajsa med sitt veka sätt och sin oro.

Under tiden som jag hade Rajsa så kom det in en ny kvinna i mitt liv, och denna kvinnas son hade en Cavalier King Charles spaniel vid namn Kuba. En vittberest hund, uppväxt i Schwarzwald följt av några år i New York innan han landade i Sverige. Rajsa och Kuba blev verkliga vänner som delade på det mesta, exv två hundar i en enhundskorg var inga problem. Trångt och gott!

Efter Rajsa följde vår nuvarande hund, Roxie. Återigen en ny ras, nu är det mellanpudel som gäller. Även hon är långt ifrån perfekt, lite fel på bettet och även en ”otillåten” färg istället för den silvergråa färg som vi sökte. Nåväl, hon blir långsamt gråare och gråare i alla fall. Det är dock en mycket smart hund, väldigt trevlig och lättlärd och otroligt mån om matte och husse. Det stämmer kanske som man säger, vanliga hundar förstår mänskliga ord men pudlar förstår hela meningar! Det enda som man kanske kan invända mot rasen är att det är en hel del pälsvård. Våra tidigare dvärgschnauzers badade en gång om året, på lille julafton, och det räckte. Vår Roxie skall badas – och fönas – och borstas under föningen – minst en gång i månaden! Också Roxie blev bästis med Kuba, även om Kuba kanske tyckte att den här unghunden var lite väl energisk.

Comments are closed.